Ägnar man tid åt en hobby som denna, så kommer man garanterat att råka ut för udda och surrealistiska händelser, det tycks ligga i sakens natur. Om det sen är så att det råkar drabba mig på ett för genomsnittet avvikande högt sätt, står skrivet i stjärnorna!
Följande händelser är inte på något sätt rangordnade och är inte heller sorterade i någon speciell ordning. Dock är de helt och fullt sanna.
En gång i slutet av 1990-talet så var vi på Gotland. Vi hade varit på Gutarnas Ö tidigare, men detta var första gången som jag var på ön med mitt fossil-intresse. Jag hade lovat min familj att inte bli helt fossiltokig men ändå lyckats att förhandla mig till lite tid för det hela. Den Gotländska Fossilfaunan var ny, synnerligen spännande och exotisk. Jag försökte givetvis att sno till mig ”extra fossiljakts-tid” så fort det gick.
Jag vaknade extra tidig en morgon och bestämde mig för att cykla ut till en närliggande fyndlokal. Detta var en vägskärning genom finaste Visbymärgel. Ok, Väl framme upptäckte jag att jag inte hade fått med mig något att plocka ner mina fynd i.
Efter en stunds snokande i buskarna, hittade jag till min stora glädje en Systembolagspåse, den fick duga.
Jag befann mig helt nära Snäck och ibland kunde det vara ett rejält festande vid anläggningen. Vägskärningens botten utgjordes av ett grundare dike och i detta fanns det mycket löst och insamlingsvärt material. Jag befinner mig alltså på detta dikes botten, krypandes med en Systembolagskasse. Då kommer Polisen! Kanske hade de varit nere vid Hotellet och kollat läget, så fick de syn på en figur i diket och stannade till. Jag kan inte klandra dem, klockan var 05.00. Efter en viss möda hade jag dock övertygar Konstaplarna om att jag var helt nykter och att jag bara var en Fossiltokig Skåning som i brist på bättre sysselsättning, krälade omkring i ett dike med en Systembolagspåse. Det var ju trots allt inte olagligt, bara lite knäppt. De höll med!
Lite mer dramatik blev det på Åsen 2001.
Vår utgrävning var i det närmaste avslutad och jag skulle bara göra lite efterjobb. Vår utgrävningsplats var mer eller mindre att betrakta som en stor gryta på 25×15 meter. Mindre ras och den vattensjuka miljön hade skapat farligt vertikala väggar. Johan hade haft en grupp studenter på platsen veckan innan och då fanns inget att oroa sig för. Men denna morgon kunde jag se tecken på att den ena väggen verkade mycket instabil. Vet vätskade rejält från ett flertal ställen och det hela såg mycket osäkert ut. Med stor vaksamhet gick jag ändå in i ”grytan”.
Efter en stund ser jag en rörelse i ögonvrån och därpå kommer hela den västra väggen mot mig. Tonvis med moränmassor, stora stenbumlingar och uppskattningsvis 15 träd. Situationen är inte alls bra. Under de få sekunder som åtgår till denna händelse hinner jag ändå tänka tusen tankar. Att stå kvar kan bli dödligt och rör jag mig fel i den sanka omgivningen riskerar jag att sjunka till minst knädjup. I detta kaos fattar jag beslutet att stå kvar och om behovet uppkommer ta ett jättehopp upp i luften för att försöka att landa ovanpå rasmassorna. Rätt eller fel, men så såg jag just då mina bästa chanser. Rasmassorna stannar ett par meter från mig och jag har en puls som nog inte är mätbar! Ruskigt nära får man nog säga. Tydligen var det inte meningen att jag skulle knacka på Pärleporten just den dagen, men hade jag varit vid väggens bas, så hade jag sannolikt inte kunnat skriva dessa rader idag.
Som om inte detta var nog, så räddade jag en tonåring från att drunkna lite senare samma eftermiddag. Men det är en helt annan historia. Vissa dagar innehåller bevisligen lite mer än andra, vilket nu tycks vara bevisat.
När man letar fossil så är man lite privat. Ser man en annan Fossilsamlare så är det inte helt självklart att man närmar sig denne. Nix, man håller sig lite på sin kant.
Ignaberga kalkbrott är sommartid ganska välbesökt och det händer ofta att man inte är helt ensam. Under en tid så var det en mycket energisk och lite udda kines som brukade samla fossil i brottet. Denne var en mycket gladlynt och lite kontaktsökande person. Ibland lite för påfrestande då man ville vara för sig själv med sitt letande. Problemet grundade sig delvis i att han tycktes vara döv och vi kommunicerade med en mix av teckenspråk och gester.
En gång stötte jag på en Kreationist. Att kortfattat beskriva deras lära är inget jag ger mig in på, men jag tror att de har en helt egen syn på evolution och andra idag vedertagna vetenskapliga slutsatser. Vår dialog blev mer och mer förvirrad och vad jag än berättade möttes jag av motfrågor och förnekelse.
Plötsligt rör hans grabb, som kanske var i 6 års åldern vid min stövel och jag tittar förvånat på honom.
– Haha, nu stoppade en groda i din stövel! Utbrast den lille snorungen skadeglatt. Snabbt kunde jag konstatera att det stämde. Grodan befriades och jag avlägsnade mig skyndsamt från platsen.
Vid ett annat tillfälle ser jag på håll vad jag uppfattar som en naken kvinna. Detta är en smula exotiskt i Ignaberga Kalkbrott och även om fossil är intressant så kan ju även recent liv vara tilltalande. Jag avancerar närmare för att undersöka saken. Det kunde ju tänkas att den arma kvinnan varit med om någon olycka eller så och då kan ju en Gentleman behövas för att ställa saker och ting till rätta. På ett diskret men ändå närmare håll kan jag nu se att denna unga kvinna inte är helt naken, dock består hennes klädnad av någon slags bikini som i det närmaste kan beskrivas som mikrominimal. Det är en grann tös, men hon är inte ensam! En ganska biffig och tribaltatuerad snubbe dyker plötslig upp bakom en kalkhög. Jag retirerar med stor brådska.
Saker och ting på sin rätta plats, antar jag!
En gång när Pyramidalegruppen var på Öland, så stannade vi helt slumpmässigt i en kohage för att ta en macka och en flabb kaffe. Jonas vänder på en kalksten som ligger i en dypöl och finner att den innehåller ett flertal små men ytterst välbevarade bläckfiskfossil av Lituites. Att finna dessa bevarade i komplett skick är verkligen helt unikt.
När vi hade storutgrävningar på Åsen så hände det två år i streck att jag i min första sikt, första arbetsdagen, fann en stor mosasaurietand. Snacka om tur!
Vid en av våra Åsenutgrävningar sjönk vår grävmaskin så illa så att det fick tillkallas en extra för att gräva upp den sjunkna.
Johan svettades inför den eventuella extrakostnaden!
Allt löste sig och vi lärde oss att bygga vägar av slipers som fick tjänstgöra som gigantiska ”snöskor”. Se bild i Åsen-avdelningen.