Efter nästan 20 år vid kalkbrott, klintbergskuster och andra fyndlokaler, så har det givetvis blivit en hel del fynd.
Dock har jag under resans gång gallrat ut en hel del b-material.
Man samlar lätt på sig volymer i överkant. Det är inte heller alltid det lättaste att i fält avgöra kvalitén på ett fynd.
Ibland visar det sig att det där fina fossilet man tycker sig ha hittat inte håller så hög klass som man först trodde och samtidigt kan ett tveksamt fynd uppvisa ett helt oväntat skick.
Att i kritan finna fossil från Reptiler är ju förstås alltid något alldeles extra. Historiskt sett så har det förvisso samlats in en hel del material men jag vill ända påpeka att varje lite större del som kotor, tänder och ben är att betrakta som unika, för svenska förhållande.
På andra håll i världen förekommer reptilfossil i sådana mängder att man kan samla in dem tonvis. Men nu pratar vi ju som sagt om svenska förutsättningar.
Jag har totalt insamlat ca 40 st kotor från plesiosaurier, mosasaurier och sköldpaddor. Av dessa är flertalet insamlade under utgrävningsarbete tillsammans med Lunds Universitet.
Därför är övervägande delen materialet donerat till Lund.
Stora mosasurietänder är pampiga och vackra. Jag har hittat 5 stycken stora tandkronor.
Ett ganska unikt fynd från Åsen består av en s.k. Mosasurie-valp, tyvärr inte en hel kropp men ändå käkdelar, tänder mm.
Man ser tydligt små alveoler i käkbenen. Dessvärre är fyndet synnerligen fragmentariskt och jag vet att Johan lyckades foga ihop lite.
Från de många Öländska turerna kommer en handfull vackra och ganska välbevarade Trilobiter. Det är alltid en stor lycka att få göra dessa 470 miljoner år gamla fynd!
De många turerna till Gotland har resulterat i en representativ samling av siluriska fossiler. Det som är ganska märkligt är att ett par av de lite mer ovanliga fynden gjordes sommaren 1999 i vägskärningen ner mot Snäck. Jag och Jimmy visste inte riktigt vad vi skulle leta efter så vi plockade till oss allt som så spännande ut. Bland dessa våra fynd fanns en mycket ovanlig bläckfisk ”Torquatoceras undulatum” och vad som faktiskt måste vara en del av Havsskorpinjon. Fossilet består av en segmenterad plåt i gråbrun och lite glittrande färgton. Detta tycks vara en ganska typisk bevaringsform för kitin-fossil.
En vacker liten Jurasisk Plesiosaurietand hittade jag på Bornholm, vid en runda dit 2008.
Sen är ju förstås mina Leptoceratopsfynd speciellt värdefulla, tanden är välbevarad och en av totalt 6, fingerbenet är det enda i Sverige och kanske Skandinavien.
Med tiden skapar man en önskelista. Förmodligen kommer en del av dessa ”drömfynd” aldrig att hittas. Men de får tjänstgöra som den där ”moroten” man kan behöva. Det bli lite som att fiska, det hugger inte på varje kast, men drömmen om det stora unika fyndet håller en motiverad.
När man sysslar med en hobby som delvis syftar till att bygga upp en samling, så kommer man efter en tid fram till en punkt när det glesnar mellan ”wow-fynden”. Det ligger i sakens natur att man ganska snabbt hittar de vanligaste arterna och formerna, sen blir det marigare och efter i mitt fall 20 år, så får man vara glad om man hittar ett par fossil om året som verkligen tillför samlingen. Alltså får man sänka förväntningarna en smula med tiden. Man blir selektiv och lite småkräsen. Förr kunde man spara material som idag framstår som obetydligt och utan egentligt värde. Hittar man ”B-material” så kan man ju låta det ligga till någon annan. Men när de tillfällen bjuds när man gör ett fint fynd, då blir man strålande glad!
Sammanfattningsvis så är det en stor lycka att finna något som man inte hittat tidigare.
Reptilmaterial och ammonitmaterial är ytterst sällsynt i Kritan och därför eftertraktat. En stor ammonit hade varit ett superfynd. En hel plesiosaurie eller mosasaurie fullständigt unikt för svenska förhållanden.
Min gode vän docent Per-Ove Persson jagade i början av 1960-talet efter en plesiosaurie-skalle som enligt uppgift skulle finnas i en f.d. Kalkbrottsarbetares trädgård. Skallen hittades aldrig.
En skröna låter berätta om en händelse från ett kalkbrott utanför Kristianstad, där en hel kropp hittades men vräktes bort ”för att arbetet skulle få fortsätta”. Det går inte att verifiera historiens sanningshalt. Kanske bäst så!
Hela trilobiter och välbevarade siluriska bläckfiskar är alltid välkomna fynd.