Att bedriva insamlingsarbete i fält är synnerligen roligt. Man upplever en sällsam kombination av spänning, avkoppling och fångstglädje när man finner det man söker.
Nu är det inte bara att med stor lust och iver bege sig ut i kalkstensbrott, grustag och längs klintbergskuster m.m. för att samla in material.
Man skulle kunna säga att det är lite som Sportfiske.
– Man måste ta reda på vad som gäller på den plats där man vill leta!
Ok, vi försöker att reda ut begreppen.
Generellt är det olagligt att plocka sten längs stränder och i skog och mark. Man får inte heller hacka eller gräva i marken och det är synnerligen förbjudet att mejsla och hugga i fast berg.
Jepp, det verkar ju glasklart!
Men tittar man lite närmare på det hela så kan man komma fram till följande.
I juridiska sammanhang så innebär begreppet ”samla sten” brytning och insamling i stor volym, alltså tonvis.
På ett naturskyddat område eller inne på ett reservat så är vanligen allt stenplockning totalt förbjuden.
Men skulle man hitta en festlig sten på stranden som liknar Morfars näsa eller en halväten kebabrulle, så är det inte att betrakta som brytning stor skala utan helt ok att behålla.
Ett på marken löst liggande fossil kommer på sikt att eroderas sönder av vatten, solljus och andra i naturen förekommande krafter. Därför är s.k. ”ytplockning” nästan alltid tillåten.
Dock är det markägaren som är den egentlige ägaren och dennes bestämmelser ska respekteras. Vill man ha tillträde till täkter och brytningsplatser så är det mina bestämdaste rekommendationer att man tar kontakt med någon ansvarig.
Genom att ta hänsyn till gällande bestämmelser och samtidigt uppträda med förnuft och sans, så blir allt mycket enklare och trevligare.
De flesta brytningsplatser är mycket farliga att vistas på.
Branta stup samt vattenfyllda och djupa schakt förekommer ofta i dessa miljöer. Stentippar kan vara mycket instabila och fullständigt livsfarliga att vistas vid.
Att gå in under överhängande berg eller att vara i närheten av vertikala väggar är förenat med stora risker. T.o.m. en mycket liten och till synes oansenlig sten blir en dödlig projektil om den faller från hög höjd.
Dessutom verkar det som om att senvintern/våren är en speciellt lömsk tid. De ras som jag fått kännedom om under senare tid, har varit under våren när isavsmältning och stora vattenflöden påverkar stabiliteten.
Detta är speciellt vanligt på Gotland. Stora partier av kalkstensväggen vid ”Rövare Liljas Håla” söder om Visby, rasade påskhelgen 2010. Lyckligtvis kom ingen till skada.
Platsen är välbesökt.
Sammanfattningsvis kan man summera följande.
– Ta reda på vilka lokala bestämmelser som gäller där du vill leta och respektera de regler som gäller. Det är du faktiskt skyldig till!
– Uppträd med stor försiktighet och håll ett extra vakande öga på barnen om dessa förekommer i sällskapet.
– Var sunt misstänksam mot överhäng, branter, stentippar och vattensamlingar och väg in att våren tycks vara speciellt lömsk.
– Det är aldrig fel att använda lite personlig skyddsutrustning som handskar, ögonskydd, knäskydd och ibland även hjälm.
– Populära lokaler blir gärna utsatta för ovarsamt fältarbete. Man kan ju faktiskt bedriva insamling på ett hållbart sätt och visa hänsyn mot de som kommer efter.
Givetvis etiketterar man det insamlade materialet med stor noggrannhet. Fyndlokal, datum och upphittare är enligt mitt tycke det minsta, sen kan man ju vara lite grundligare och ange finare detaljer som sediment-zon osv.
Har man anledning att tro att funnit något extra unikt fynd, så bör man låta en etablerad forskare granska fyndet.
God jaktlycka och mycket nöje!